det vanliga.
Så sitter man med den där känslan igen.
Känslan är så bekant, den borrar sig hårt in i hjärtat och gör så att det värker. Får min kropp att göra fysiskt ont.
Jag vill inte vara arg. Jag vill inte vara ledsen. Allt jag ville är att vara lycklig. Jag vill le. Jag vill vara glad.
Men jag kan inte vara det. Inte när jag känner mig så jävla värdelös. Inte när du får mig att känna att vad jag än gör eller vad som händer mig så kvittar de för dig. Det spelar liksom ingen roll. För du bryr dig inte.
Jag säger inte att du inte bryr dig. Det vet jag inte. Någonstans långt bort vet jag att du gör det. Men jag förstår inte varför du vill få mig att tro motsatsen.
Jag skulle göra allt för dig. Om du tyckte om att få rosor skulle jag köpa det till dig för att jag tycker om att se dig le. Ditt leende gör mig knäsvag. Jag vill att du ska vara lycklig. Är du lycklig?
Tror du att du kan bli det med mig? Eller är det lika bra att vi ger upp?
Jag tror inte mitt hjärta klarar så mycket mer.
Jag lovar inte att det kommer vara bra varje dag, men jag lovar att jag ger allt till dig. Men frågan är om du vill det. Vill du ha mig och det jag kan ge dig eller ska jag lägga min energi och kärlek på någon annan? För att kunna ge allt så behöver jag få detsamma tillbaka. Det handlar inte om saker. Det handlar om kärlek. Jag behöver dom där orden, den där extra kramen. Vill du ge mig det?
Jag är Kär i Dig. Är du Kär i Mig?
För mig har vi paus tills du ger mig svaren. Nu orkar jag inte anstränga mig mer. Ell jo för fan jag kan anstränga mig hur mycket som helst. Det tar emot att inte göra något åt situationen. Men jag måste få något sorts bevis på att du faktiskt bryr dig.
Tyvärr säger magkänslan att du inte är kär i mig längre. Att känslorna tog slut.
Fan. Jag vill krypa in i din famn. Jag vill att du ska hålla om mig hårt. Jag vill att du ska pussa mig i håret och säga att du älskar mig. Men det blir inte som man blir. Man sover själv och drömmer jobbiga drömmar.
sov gott.